|
Våra gamla hundar
Thorela's Lisa
Jag köpte mina första lapphundar sommaren 1974. Då hade jag redan en blandrashund, Micki, tax+pudel+terrier....... och några år senare fick jag Tassa, en respektingivande riesenlabrador, som mest liknade en svart terrier. Tack vare henne träffades Johan och jag, men det är en annan historia. Alla fyra hundarna samsades väl. Jag skulle ha en lagom stor hund, som var lika söt som valp och som vuxen. Den skulle också kunna skälla och tala om, när det kom folk. Jag såg en bild på en lapphund och blev såld. Jag skulle bara ha en hund, men de två kullsystrarna var olika som natt och dag och det gick inte att välja. Jag tog båda. Detta var Hälsingkronas Skarja och Hälsingkronas Senja efter Seite av Tornö undan Hälsingkronas Kajsa. Jag varken ställde ut dem eller tränade dem, eftersom jag tävlade med mina hästar och all tid gick åt till dem. Hundarna var gårdshundar och det skötte de med den äran.
Micki åker släde efter Ankie van Zwalmen, Tassa och Safir shetlandsponny
Senja, Tassa och Skarja Senja och Skarja
Hu, så hemskt!! Inte får vi sitta i Skarja 12 år möblerna, heller!
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Efter tolv år blev vi utan hund och det var vi i tre långa år, sedan, år 1990, köpte vi Thorela´s Lisa i Norge, ett riktigt vilddjur. När hon var ett år, kunde hon lugna sig så pass att det gick att klappa henne. En underbar hund!!
Lisa med kullbror Thorela's Shamil
Vi visade Lisa på utställning bara ett par gånger. Hon passade alltid på att vara helt avfälld, rena bikiniflickan, så snart det var tal om utställning. En gång hade hon päls, då fick hon CERT. Kullbror Shamil, däremot, ställdes ut många gånger och hade stora framgångar.
Johan tävlade sök och lydnad med henne. Hon fick LP i lydnad 1 och blev godkänd i högre sök.
Lisa blev 13,5 år
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Bicci och Anki
År 1991, när Lisa var ett år, köpte vi finska lapphunden Bicci, hon föddes i Lunde men vi hämtade henne i Malung. Bicci blev mattes hund. Hon var en försiktig liten dam, men gjorde allt, bara hon förstod vad som förväntades och litade på sin människa.
Vi började med att tävla lydnad. Så småningom tränade vi också räddning och vanligt sök. Bicci blev uppflyttad till elitklass i lydnad, men då räckte inte tiden till, så vi slutade tävla lydnad. Vi tävlade sök i flera år och Bicci tog två CERT. Såå nära att bli champion! Hade dagens regler gällt då, hade hon varit champion, första lapphunden i Sverige?
Sökträning
Räddningsträning
1996 blev hon godkänd räddningshund och stod på Räddningsverkets SOS-lista tills jag pensionerade henne vid tolv års ålder. Hon kallades att söka försvunna personer vid ett par tillfällen.
VM för räddningshundar! I juli 1998 avgjordes VM för räddningshundar i Joensuu i Finland med deltagare från tio nationer. Sverige skickade sex ekipage. Bicci och jag var ett av dem. Så en vacker dag bar det av långt bort till norra Karelen. Jag hade noga förberett mig inför resan och lärt mig två viktiga ord på finska. Kippis = skål och Kitos = tack. Dock lyckades jag blanda ihop dem och tackade för varm korv med "kippis". Stort jubel i affären!
Det var mysigt att vara på resa på tu man hand med sin lilla hund. Hon var med mig nästan hela tiden, eftersom räddningshundar då fick åka inne i kabinen på SAS-planen. Det var första gången jag reste med en lapphund och två collie (kolli?). Flygvärdinnorna tyckte att hon var söt och satt och kliade henne i stället för att hämta groggar till affärsmännen. I synnerhet en av flygvärdinnorna var mycket tjänstvillig; hon undrade om hon skulle följa mig till min plats. Jag sade, att det inte behövdes och då blev hon djupt imponerad av Bicci, eftersom hon trodde att jag var blind och Bicci ledarhund.
Man tävlar i tre grenar, där man får välja specialen spår, ruinsök eller ytsök (skogssök). Dessutom ingår ett lydnadsprov och ett prov, där man betygsätter hundens smidighet, mod och dirigerbarhet, Gewandheit, över agilityliknande hinder. Hindren är lika för alla hundar, oberoende av hundens storlek. Bicci var minst, men hon måste ändå göra hoppapport över ett hinder på 80 cm.
Jag tävlade i ytsök och startade först med specialen. Området som skulle genomsökas var ca 130x140 m och där fanns två personer gömda. Figuranterna ligger inte på samma ställen för alla ekipage. Skogen var en pinnig tallskog med risig undervegetation, full med grenar från avverkning. Innan söket börjar, gör man en markering på en fullt synlig figurant, domaren vill se att hunden inte bits och momentet bedöms. Sedan får man själv välja var man vill börja söket och om man vill gå på en mittstig eller gå i ett U, vilket jag valde.
Man får varken lämna startpunkten eller gå ut till figuranten, när hunden markerar, utan domarens tillåtelse. När Bicci markerade den sista figuranten, fick jag stanna på stigen, medan domaren gick ut. Gissa, vad paff hon blev! Men hon fortsatte att skälla efter bara ett kort avbrott.
Bicci hittade sin första figurant alldeles i början men fick sedan jobba på en bra stund, innan hon hittade nästa. Rutan var ganska konditionskrävande. Det gick inte att bara springa på, hon fick hoppa som en kanin. Resultet av söket blev 180 poäng av 200 möjliga. Det blev tävlingens bästa. Bicci gjorde VMs bästa ytsök och för det fick hon en stor pokal!
Bicci med bästa-sök-pokalen Paus under sängen
Återstod lydnad och Gewandheit. Lydnaden gick ganska bra, 42 poäng av 50 möjliga, och vi ledde fortfarande. Nu pallade mina nerver inte mer. Föreställ dig att leda ett VM i två dagar, från start till mållinje! Jag blev så torr i munnen att jag bara kraxade. Stackars Bicci förstod inte vad jag sade och de tre första momenten gick åt skogen. Då trodde jag, att det var slut, för man måste vara godkänd (70%) i sök, lydnad och Gewandheit var för sig. Nervositeten släppte, jag kunde tala, Bicci blev glad och resten gick som smort. Slutresultat GODKÄND!
Fritt följ med halter och vändningar på skrot
Långt hopp Prissamling
Sammanlagt skrapade vi ihop 260 poäng, vilket räckte till silver. En dobermannhane knep guldet med 261 poäng! Ett ynka poäng från guldet var vi. Vid lika poäng, vinner den, som har bästa specialen. Visst var det förargligt, men att den lilla finska lapphunden tog silver bland dessa rutinerade hundar och förare tyckte henne matte var JÄTTEBRA GJORT!!
Bicci blev 13,5 år
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Hela familjen tycker mycket om att vandra i fjällen. Här syns Lapporten
Bus på Hardangervidda
Utsikt mot norska fjällen från Råttjuvare.
Vi har också prövat på vallning!!!
Både Lisa och Bicci fick vara med och träna sök i skogen, efter sin förmåga, ända in i det sista. De var lika lyckliga varje gång bilen packades och de fick följa med.
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
Vuoitas
Foto: Emma
Vår lille kille, Vuoitas, har flyttat till Lund och ett nytt liv. LYCKA TILL!
Senast ändrat: onsdag 11 november 2009
|
